En vecka kvar

Nu börjar nedräkningen, jag är så otroligt nervös och rädd. Sedan jag fick veta om operationen har jag levt som i en bubbla med mer eller mindre ångest. Mest är det existensiella frågor; vad gör T om det händer mig något, varför är inte han biologisk pappa till Ella, varför dök han inte upp tidigare i mitt liv, varför, varför, varför?????????

Den här typen av frågor leder bara till energislöseri, jag vet det men det går bara inte att styra. Försöker hitta de positiva sakerna som att jag kommer vara hemma i en månad, mer tid för barnen, T och vovven, ingen mer smärta, risk för utomkvedshavandeskap och ingen mer äcklig mens. Men det räcker inte för att mota rädslan, tänk om.........

På tisdag ska jag träffa kuratorn på kvinnokliniken får se om det hjälper mig att bena ut alla frågor. Det som händer nu har gjort mig till en viljelös, asocial och allmänt trist person. Jag vill att allt ska vara över, jag vill resa på romantisk slottsweekend med min T, nuuuuuuu!