Ensamma mamman

Som frånskild kvinna är sommaren definitivt ingen hit. Jag kommer nog aldrig vänja mig vid att vara ifrån mina älsklingar en längre tid. Jag tror att man hamnar i en för tidig frigörelse från barnen, ni vet den som bör infinna sig när de är vuxna och naturligt flyger ur boet.

Jag har nu varit utan alla mina barn i två veckor, jag blir som handlingsförlamad, åker till jobbet, hem igen, glor på tv och äter en massa onyttigheter. Många s.k kärnfamiljer blir avundsjuka på mig och T. vad skönt att vara barnlediga i tre veckor säger de! Ja det är nu man borde passa på att ladda batterierna, ha romatiska middagar och älskog i tre dygn. Men jag blir bara deppig, fet och ledsen. Min T är en djupt förstående man och saknar också sina "styvisar". Det är räddningen för mig, att jag faktiskt får vara ledsen och oföretagsam.

Jag önskar verkligen att jag kunde hantera dessa sommarveckor bättre, men än så länge så blir jag lika överrumplad varje sommar, av den j-a deppigheten.

Däremot har jag blivit bättre på varannan vecka livet, då kan jag njuta av tystnaden, friheten och av att ha T helt för mig själv. Men tre veckor är alldeles för länge för Mariamamman.

Om en vecka är alla älsklingarna tillbaka och då åker vi till Utö och njuter av familjelivet, jag längtar.