uppdatering

En harmonisk Mariamamma i augusti, tillbaka till henne vill jag.

Nu börjar jag känna mig någorlunda pigg igen, det har varit en ångvältskörning av min stackars kropp. Jag tålde inte morfin så smärtan jag upplevde unnar jag inte någon. Det är en underlig känsla att min kropp berövats på ett organ, många tankar far runt i mitt huvud.Det har tagit alla dessa veckor att komma tillbaka igen, jag känner mig totalt dränerad på energi. Men det har varit mysigt att vara hemmafru, ha tid till alla barnen och hemmet, jag har t. o. m gjort köttbullar fast det inte är jul. Alla underbara vänner som tänker på mig och den fina bilden som kom med paket från fina Lisa, det värmde.

Under min konvalescens har jag blivit Facebook beroende och det är faktiskt lite läskigt. Jag undrar om nostalgi av de mått som är på Facebook är sunt, det känns som man tar en massa utvecklingssteg tillbaka i livet. Jag har även märkt att jag får för mycket prestationsångest av att blogga. Mitt självförtroende när det gäller skrivandet har alltid varit lågt, jag är en verbal person som tycker om att prata, mycket.

Det är nog därför jag fastnar på Facebook, en slag lättja. Jag är beroende av att läsa andras bloggar, det är som att få del av livskåserier. Vi får se om denna blogg går i graven, jag ska ge det en chans till. Jag är så otroligt oteknisk, behöver hjälp med att göra länkar och jag gillar inte att känna mig som ett mähä. Nåväl, Mariamamman is back.

En vecka kvar

Nu börjar nedräkningen, jag är så otroligt nervös och rädd. Sedan jag fick veta om operationen har jag levt som i en bubbla med mer eller mindre ångest. Mest är det existensiella frågor; vad gör T om det händer mig något, varför är inte han biologisk pappa till Ella, varför dök han inte upp tidigare i mitt liv, varför, varför, varför?????????

Den här typen av frågor leder bara till energislöseri, jag vet det men det går bara inte att styra. Försöker hitta de positiva sakerna som att jag kommer vara hemma i en månad, mer tid för barnen, T och vovven, ingen mer smärta, risk för utomkvedshavandeskap och ingen mer äcklig mens. Men det räcker inte för att mota rädslan, tänk om.........

På tisdag ska jag träffa kuratorn på kvinnokliniken får se om det hjälper mig att bena ut alla frågor. Det som händer nu har gjort mig till en viljelös, asocial och allmänt trist person. Jag vill att allt ska vara över, jag vill resa på romantisk slottsweekend med min T, nuuuuuuu!

Ångest är min arvedel

Fy, Usch och tvi! Mariamamman är låg som en urdålig reklam för bredband. Nu ska livmodern bort, den som härbärgerat fyra underbara liv. Jag vet att det är bäst det som sker men jag kan inte rå på känslorna som far runt i mig. Det är en ny epok i livet den som vuxen mamma,kvinna och fru. Nu är det över med barnperioden och trots att jag är urbota trött på dagisträsket så sitter jag här och deppar. Det är ett rent helvete att orka med mitt arbete just nu, för att kunna stötta utsatta människor måste man själv vara stabil. Om fyra veckor ligger jag under kniven sedan blir det en hel månads konvalescens(stavas det så?). Jag försöker se mitt uppehåll i yrkeslivet som något positivt; nu ska det läsas böcker och tittas på film. Men sanningen är ; jag är så fruktansvärt missmodig, inte ens tröstshoppandet hjälper.
Klart, slut från depp Maria.

Utvilad

Vilken sommar och vad denna kvinna är utvilad. På vårt älskade Utö sken solen nästan hela tiden. Två veckor av harmoni och ro, jag lyckades gå ner i varv på nolltid. Tyvärr så raderade min kära tonårsdotter alla bilder från Utö, men denna bild på Ella från traditionsneligt midsommarfirande i Hälsingland få illustrera vår fina sommar.

Innan semestern var jag totalt slutkörd och ledsen, att ständigt arbeta i dödens närhet tär otroligt på krafterna. Olyckligtvis har det varit många unga människor som avlidit denna sommar och då är det svårt att hålla garden uppe. Allas död är svår oavsett ålder men när det är människor i min egen ålder med familj då rämnar försvarsmekanismen. Jag vill inte bli någon iskall, professionell person som gör enligt skolboken, jag vill vara en medmänniska som stöttar genom det svåraste. För att klara detta måste en viss professionalism(hatar det ordet) finnas annars klarar man inte arbetet. I somras så hade jag svårt att hålla jobbet från min privata sfär, det var därför så viktigt med semestern.

Nu har jag en lyxvecka för mig själv, och när det bara handlar om att vara ifrån barnen en vecka kan jag faktiskt njuta. I går var jag och såg en fantastisk film; Emmas Lycka, går på Zita här i Stockholm, sedan en drink på Kungsholmen. Idag stundar flärd hos kära grannen, färgning av hår, fotvård och manikyr. Till helgen är det dags för Bullterrier orgie, alla härliga hundar och deras ägare ska samlas i Rudan för utställning, socialisering och en fullständigt odräglig(för utomstående)centrering kring denna underbara ras.

Jag hoppas att glädjen för mitt yrke återvänder igen annars får jag ta mig en seriös funderare på om jag ska gå vidare i min yrkeskarriär.

Ensamma mamman

Som frånskild kvinna är sommaren definitivt ingen hit. Jag kommer nog aldrig vänja mig vid att vara ifrån mina älsklingar en längre tid. Jag tror att man hamnar i en för tidig frigörelse från barnen, ni vet den som bör infinna sig när de är vuxna och naturligt flyger ur boet.

Jag har nu varit utan alla mina barn i två veckor, jag blir som handlingsförlamad, åker till jobbet, hem igen, glor på tv och äter en massa onyttigheter. Många s.k kärnfamiljer blir avundsjuka på mig och T. vad skönt att vara barnlediga i tre veckor säger de! Ja det är nu man borde passa på att ladda batterierna, ha romatiska middagar och älskog i tre dygn. Men jag blir bara deppig, fet och ledsen. Min T är en djupt förstående man och saknar också sina "styvisar". Det är räddningen för mig, att jag faktiskt får vara ledsen och oföretagsam.

Jag önskar verkligen att jag kunde hantera dessa sommarveckor bättre, men än så länge så blir jag lika överrumplad varje sommar, av den j-a deppigheten.

Däremot har jag blivit bättre på varannan vecka livet, då kan jag njuta av tystnaden, friheten och av att ha T helt för mig själv. Men tre veckor är alldeles för länge för Mariamamman.

Om en vecka är alla älsklingarna tillbaka och då åker vi till Utö och njuter av familjelivet, jag längtar.

Sommar

Det blir inte så skoj att blogga när det aldrig är några besök, har förstått att frekvensen på bloggandet måste vara hög för att intresset ska hållas uppe. Jag har svårt att få tiden och lusten till att blogga hejvilt varje dag.

Sedan är det fascinerande att man blir så sporrad av kommentarer, tänk att jag är så i behov av bekräftelse?!

Med detta inte sagt att jag förstår att min lilla blog inte sporrar till en massa komentarer. Jag kanske ska lägga ner mitt bloggande och bara surfa runt på mina favoriter och komentera. Men jag har lite svårt att skilja mig från min pimpade blog (thanks to Saring). Jag stannar nog en stund till.

Livet; våren har varit omtumlande med en överraskande graviditet som slutade i ett utomkvedshavandeskap. En sorg trots mina fyra godingar, trodde faktiskt inte att jag var fertil längre. T och jag längtar till vårt älskade Utö och jag lider av misstro på mitt yrkesval. Varför utbildar jag mig och hamnar inom ett statligt arbete med skitlön? Varför kan inte jag vara dragen till toppjobb inom näríngslivet och tjäna storkosing?
Varför värderas socialt arbete så lågt?

Men å andra sidan har jag ett arbete som betyder, som kan göra skillnad för en utsatt människa. Det hade varit gott att känna att utbildning lönar sig.

Jag vet faktiskt om jag passar till att arbeta åtta till fem, min söndagsångest når oanade höjder. Vill mest bara hänga med T och vara oberoende, inte vara en trött Mamma. Nog med gnäll.

En trevlig investering har vi gjort min man och jag; en finfin oljemålning av Lisa. Varje morgon när jag vaknar så vilar jag ögonen på tavlan och livet känns lite lättare.

Ha det gott i världen, Sverige, Stockholm.

Long time no see!

Jag är så dålig på att blogga, inspirationen infinner sig liksom inte. Livet i mariammans värld lunkar på, tonårshormoner svallar och vovvens likaså. I tisdags tog vi ett stort steg och kastrerade Milleman, som vi tvekat inför detta beslut. Men våren kom och med den Milles problem;ylande, magnetnos och allmänt uppstissad.

Allt lunkar på och snart är sommaren här och då flyr vi till vårt älskade Utö, längtar........