Ångest är min arvedel

Fy, Usch och tvi! Mariamamman är låg som en urdålig reklam för bredband. Nu ska livmodern bort, den som härbärgerat fyra underbara liv. Jag vet att det är bäst det som sker men jag kan inte rå på känslorna som far runt i mig. Det är en ny epok i livet den som vuxen mamma,kvinna och fru. Nu är det över med barnperioden och trots att jag är urbota trött på dagisträsket så sitter jag här och deppar. Det är ett rent helvete att orka med mitt arbete just nu, för att kunna stötta utsatta människor måste man själv vara stabil. Om fyra veckor ligger jag under kniven sedan blir det en hel månads konvalescens(stavas det så?). Jag försöker se mitt uppehåll i yrkeslivet som något positivt; nu ska det läsas böcker och tittas på film. Men sanningen är ; jag är så fruktansvärt missmodig, inte ens tröstshoppandet hjälper.
Klart, slut från depp Maria.

Utvilad

Vilken sommar och vad denna kvinna är utvilad. På vårt älskade Utö sken solen nästan hela tiden. Två veckor av harmoni och ro, jag lyckades gå ner i varv på nolltid. Tyvärr så raderade min kära tonårsdotter alla bilder från Utö, men denna bild på Ella från traditionsneligt midsommarfirande i Hälsingland få illustrera vår fina sommar.

Innan semestern var jag totalt slutkörd och ledsen, att ständigt arbeta i dödens närhet tär otroligt på krafterna. Olyckligtvis har det varit många unga människor som avlidit denna sommar och då är det svårt att hålla garden uppe. Allas död är svår oavsett ålder men när det är människor i min egen ålder med familj då rämnar försvarsmekanismen. Jag vill inte bli någon iskall, professionell person som gör enligt skolboken, jag vill vara en medmänniska som stöttar genom det svåraste. För att klara detta måste en viss professionalism(hatar det ordet) finnas annars klarar man inte arbetet. I somras så hade jag svårt att hålla jobbet från min privata sfär, det var därför så viktigt med semestern.

Nu har jag en lyxvecka för mig själv, och när det bara handlar om att vara ifrån barnen en vecka kan jag faktiskt njuta. I går var jag och såg en fantastisk film; Emmas Lycka, går på Zita här i Stockholm, sedan en drink på Kungsholmen. Idag stundar flärd hos kära grannen, färgning av hår, fotvård och manikyr. Till helgen är det dags för Bullterrier orgie, alla härliga hundar och deras ägare ska samlas i Rudan för utställning, socialisering och en fullständigt odräglig(för utomstående)centrering kring denna underbara ras.

Jag hoppas att glädjen för mitt yrke återvänder igen annars får jag ta mig en seriös funderare på om jag ska gå vidare i min yrkeskarriär.